Inga mer nålar!

Idag fick jag en underbar nyhet. I oktober förrförra året fick jag diagnosen Hypotyreos, efter flera års sjukdom, och har sen dess testat mediciner. Var tredje månad har jag åkt till sjukhuset och tagit blodprover, och ändrat dos på medicinen efter hur proverna visat. Nästan varje gång har de varit för låga, eller höga. Det sliter mycket på både kropp och knopp att ställa in mediciner, och jag började nästan tro att det aldrig skulle bli rätt.
Tänk min glädje när ett brev från endokrinologen kom med posten idag - och berättade att mina värden nu varit stabila och på rätt nivå under de senaste två provtagningarna. Det betyder att jag inte behöver ta nya prover igen.
Äntligen får jag gå vidare och kan sluta tänka på doshöjningar och nålstick, och på riktigt börja jobba med att öka min aktivitetsnivå igen. När jag blev sjuk sjönk den längre ner än lägst och det har satt sina spår. Men nu kan jag börja vägen tillbaka på riktigt, och jag är taggad!!

Pink my ass

Upptäckte idag att Magnum har en ny glass, Pink. På bilden var den vackert rosa och sades smaka hallon - löfte om himmelriket helt enkelt!
Känner mig löjligt lurad, glassen var knappt blekrosa (men skimrade faktiskt lite) och smakade mer av choklad än hallon. Faktum är att jag inte ens kände smaken av hallon förrän jag kom ner till hallonsåsen som mest smakade överdrivet sötad hallonsylt.
Nej detta var ingen hit, håller mig till min Strawberry White även i framtiden.

Mvh
Obotlig glassoman

När vi sträckte ut våra armar

Plötsligt är det måndag igen och ny vecka, ångesten från igår har börjat lägga sig nu. Sen skoldag idag så fick sovmorgon till klockan sju då katten Saga bröt sig in i sovrummet och ville kela.
   Idag har jag två projekt jag måste arbeta med, dels lite plugg att skriva - gruppuppgifter samt även en stor examinationsrapport - men också ordna med en födelsedagspresent till en söt liten vän.

Musik får man aldrig för mycket av, så tänkte dela med mig av en av de låtar jag lyssnar mest på just nu. Både text och musik hittar hem hos mig, jag som annars endast brukar föredra musiken.

Livet tickar vidare...

Jag tänker inte komma med några ursäkter, jag skriver för min egen skull och har skrivit mer i huvud och på papper än i bloggen.
Det här året startade med så mycket hopp och förväntan, och alla dessa känslor slogs i tusen bitar av ren förtvivlan när min älskade farmor plötsligt gick bort. Hela världen vändes liksom upp och ner för hon var ju inte ens allvarligt sjuk, vi hade ingen som helst tanke på att hon skulle försvinna från oss.
Jag hade VFU, verksamhetsförlagd utbildning, och när jag drabbades av feber första veckan, sen dog farmor och stressen blev fullkomlig. Det måste ha varit min sämsta prestation i världshistorien.

  Nu är jag tillbaka i skolan, sakta sakta börjar livet återgå till det normala. Sambon pratar fiske, jag pratar vår och planer för lägenheten (som sakta faller sönder pga illa utfört underhåll av hyresvärden), vi pratar bilköp och båtköp och kommande sommar.

   Idag ringde sambon från affären, kontrollerade att han hittat allt jag ville att han skulle köpa. Jodå, han hade alla rätt. Jag började med maten och avslutade sista snickrandet här hemma (gallerdörr till katterna), och väntade på att vi skulle äta tillsammans.
  Han dök inte upp. Jag var inte särskilt orolig, men tyckte det var konstigt. Kollade på mobilen hur lång tid det gått, en hel timme. Han hade sagt i telefonen att han snart skulle komma hem. Vad hade hänt? Jag försökte ringa men det tutade upptaget. Skönt, då pratade han med nån och skulle snart komma hem.
Men han dök inte upp, och paniken steg i mig fortare än jag kunde kontrollera - och den värsta ångesten jag känt på åratal växte i mig. Jag ringde igen, och igen. Skickade sms. Började titta ut genom fönstret. Upptaget i mobilen, tänk om han kört och krockat? Pratat i telefon och samtalet hade inte brutits? Tänk om han råkat ut för en olycka och någon använde hans telefon för samtal till SOS?
   När han några minuter senare lugnt och glatt travade in genom dörren skrek jag åt honom. Sedan grät jag. Först då insåg jag att jag varit rädd att han också skulle dö. Rädd att förlora ännu en jag älskar. Han kramade mig länge, höll om mig hårt tills jag verkligen kände hur verklig han var. Han talade till mig med sin lugna trygga röst som sa att han inte skulle någonstans. Att han var hemma nu.

Jag är inte rädd längre, och inte arg. Men ångesten vill inte riktigt släppa, jag är ganska säker på att det är för att jag insett att jag inte läkt ännu. Jag vill helst bli återställd på en gång, hel och komplett och som vanligt. Så när sånt här kommer upp till ytan igen blir jag både arg och besviken på mig själv, fast jag vet att det är dumt. Vore det en kompis som kände såhär skulle jag säga att det är helt normalt, ge det tid. Men lyda sina egna råd? Haha.

Men sakta kommer det bli bättre. Det vet jag. Jag har världens bästa förutsättningar för att må bra igen. Jag har min familj, som varit helt fantastisk under den här svåra perioden. Jag har min pojkvän, min trygga varma klippa. Jag har mina vänner som får mig att skratta och glömma bort all skit, som får mig att trivas med mig själv och med tillvaron, även när livet känns svårt. Och jag har katterna som kommer och kryper upp i famnen när tårarna trycker på. Alla dessa gör mitt liv så underbart, och jag är så oerhört tacksam att ni finns.

Livet tickar vidare, vad som än händer, och solen syns allt oftare på himlen nu när våren närmar sig.