Läsmani

När jag lärde mig läsa och skriva, så öppnades världens alla dörrar för mig. Jag fick chansen att uppleva allas liv, och de som inte delade med sig av sitt liv kunde jag själv skriva om. Sedan de första ljudade orden jag fick lära mig läsa så har jag arbetat mig igenom bok efter bok. Ett tag läste jag så många böcker att jag idag antagligen inte skulle minnas att jag läst dem. Jag gjorde inget annat.
  Idag är det lite annorlunda.
  Nu när jag är vad man kallar vuxen (fast jag undrar om jag någonsin kommer att fatta att jag är det) så har jag så mycket att göra att jag har svårt att finna ro att läsa. För jag är inte den som vill läsa ett kapitel per kväll, för jag tycken mycket av känslan och inlevelsen försvinner då. När jag läser vill jag kunna kasta mig in i den värld boken berättar om. Numera har jag istället "bokperioder". Det kan gå flera månader utan att jag läser en enda bok, för att sedan hitta mig själv badandes i ett helt hav av böcker och nästan tappa världsuppfattningen helt. Det är inte alltid det blir så extremt, men ibland. Andra gånger är det mer läsahundrasidorperkvällinnanjobbet-period. Efter ett par veckor kommer jag in i någonting annat istället och böckerna blir stående i Harry Potter-rummet igen (yes i have!) för att sedan efter ett tag dammas av på nytt när en ny bokperiod sätter fart.
 Nu tror jag att en sådan period har tagit sin början.

Jag har läst ut två böcker på tre dagar, och anledningen till att det blev tre dagar istället för två var helt enkelt att jag nästan kräktes en bit in i andra boken så var tvungen att pausa läsandet, hämta nya krafter och sedan fortsätta.
 Jag har läst om många hemska saker, både sanna och påhittade. Många. Häromdagen läste jag boken Inspärrad (Teresa Cooper) som var det jobbigaste jag läst på länge, en bok om en ung flicka som spärras in, hålls nerdrogad och blir så fruktansvärt felbehandlad och utnyttjad på alla sätt och vis att det är omöjligt att förstå hemskheten ens med hennes egna ord. Det var helt sjukt, jag läste den från början till slut nästan i ett andetag, det kändes i alla fall så när jag avslutade den. Luften bara gick ur mig. Fantastisk stark människa som klarar av att skriva den och dela med sig.
  Men, som om den boken inte var illa nog, så började jag läsa boken Trasig av Shy Keenan. Precis som jag skrev så kräktes jag nästan när jag läste den. Grät. Blundade. Men inte tar man sig igenom en bok genom att blunda. Det är då man tar ett djupt andetag och intalar sig själv att det inte är på riktigt, men här var det ju precis det. På riktigt. Det var någonstans där jag var tvungen att lägga ner boken för dagen och vänta tills nästa. Samla ny energi. För läsa ville jag. Till slut tog jag mig igenom den, kämpade mot all hemskhet och vidrighet med en innerlig önskan om att allt skulle sluta bra - hur bra det nu kan bli med en sådan uppväxt. Även här vill jag skänka hela världen till författaren, som tack till en fantastiskt bra skriven berättelse om en fruktansvärd uppväxt, vilket måste ha tagit omätbar styrka och kraft att dela med sig av. Otroligt.
  Jag läser inte sådant för nöjes skull. Precis som att jag inte läser mängder med främmande människors livsberättande bloggar för nöjes skull. Jag läser för att lära mig, vakna, förstå, se, känna, uppleva, reagera, ge stöd, läka, bearbeta och någonstans inse att man själv trots allt har haft det jävligt bra. Att man aldrig får sluta kämpa för de runt om en. Att man aldrig får blunda och vända ryggen till. Att saker inte alltid är som man tror. Jag vill inte glömma det.
  Sen läser jag en dålig humorbok, eller en svensk deckare, en klassiker eller Harry Potter. För oavsett humör så funkar Harry Potter.
Såklart.

Att ensam kunde kännas bra

Mitt vin är slut. Undrar om det betyder att det är läggdags? Eller så har jag helt enkelt missbedömt min ensamma fredagskväll. För vin och härlig nyupptäckt musik var verkligen underskattat - fy fan vad livet känns bra just nu. Missförstår mig inte, jag älskar verkligen min sambo och skulle inte lämna honom för allt i världen, MEN jag har för första gången i mitt liv upptäckt att jag kan vara ensam och må bra. Ta hand om mig själv.
  Jag har aldrig sett mig själv som en stark person, har gått igenom en del tråkigheter och bara ramlat längre och längre nerför självförtroendestegen och självkänslatrappan. Sist jag var singel intalade jag mig själv att jag kunde klara mig själv, det kunde jag säkert men det kändes aldrig på riktigt, som att jag bara låtsades till och med för mig själv.
  Sen kom J och förändrade mitt liv.
Det tog inte lång tid innan han visade mig alla mina positiva sidor, lärde mig känna mig själv och acceptera vem jag är och inse att jag är precis så som jag ska vara. Han har visat att han älskar mig, varför han älskar mig och dessutom lyckats med konststycket att få mig att älska mig själv.
  Så nu sitter jag här, ensam. För första gången i mitt liv känns det inte hemskt. Jag gillar mitt eget sällskap. Trivs med mina tankar och mitt liv och njuter av en stunds tystnad. För helt sanningsenligt blir det sällan någon tystnad med J haha. Det blir en symfoni av prat, tvspelsskjutningar, dålig (och lite bra) musik, motorljud, skratt och ännu mera prat. Helt enkelt för att vi älskar varandras sällskap och inte kan låta bli att följa med på varandras äventyr. Är vi inte tillsammans är vi med vänner/familj eller helt enkelt för trötta för att fatta att vi är ensamma.
 Men nu är jag ensam. Dricker vin och lyssnar på musik. Jag skulle diska, men det kändes inte som att musiken dög så jag placerade mig framför spotify, youtube och letssingit med ett glas vin i handen och sen blev jag sittande här. Upptäckt ett par nya stjärnor och med leenden som nästan bubblar över av tårfyllt awesomeness har jag varit i himmelriket. Disken kan vänta tills imorgon, ikväll (haha inatt såg jag nu) är det lite njuta-av-mig-själv-tid, när musikstunden är slut blir det att dona lite och sedan lägga mig med en ny bok.
 Imorgon blir det att umgås med min kära mor och njuta av hennes semester. Jag går med på semester men min blir obetald då jag på sätt och vis är arbetslös (vikarie) och min semester är ett par kronor på varje timpenning jag alltid glömmer spara undan.
Så när jag vaknar blir det till semester, kaffe, småprat och nagelfixande med världens bästa mamma i hela världen. Ska bara komma ihåg mina nagelprylar när jag går dit så att jag inte förlorar titeln som en av världens bästa döttrar!

Så, nu lämnar jag ärlighetens toomuchinformation-träsk och önskar er alla en fantastisk helg
Godnatt!

Nattuggla

Varför är det så att en del personers tankeverksamhet är som mest effektiv på nätterna?  Och varför är just jag en sån person?
Jag kan gå en hel dag utan allt för stora funderingar. Sen blir det natt, och hjärnan bubblar över av existensiella frågor, vardagsbetraktelser och framtidsdrömmar! Det blir stört omöjligt att somna.
Detta är inte något som kommit sista tiden heller, utan redan i skolåldern låg jag vaken flera timmar och funderade. Då läste jag mig igenom timmarna - nu ligger jag i sängen fast besluten att somna trots alla tankar och det slutar med att jag ligger vaken dubbelt så länge.
Sambon är likadan, som mest aktiv på nätterna,  skillnaden är att han har mycket lättare att somna, alltså sover han sen över tre timmar tillbaka. Katterna också. Och här ligger jag och funderar över om det inte vore trevligt att renovera sovrummet..

Varför är det så? Varför kan inte jag få vara en av de som somnar så fort de lägger huvudet på kudden? En del påstår att jo om man stiger upp tillräckligt tidigt så somnar man snabbt på kvällen. Inte jag. Jag har flera gånger kämpat och stigit upp med tuppen, varit halvdöd av trötthet hela dagen bara för att likt förbannat ligga vaken långt in på natten och vakna ÄNNU tröttare dagen efter.
En del säger att det växer bort med tiden.. men det är ju NU jag behöver sova tidigt och vakna tidigt - inte när jag är 70 och slutat jobba. Ska man lyckas bra med jobb (mitt yrke är nästan uteslutande dagtid) och familj (inte nu men om några år förhoppningsvis) så behöver man ju bra sömnrutiner. Jag har inga rutiner alls med min sömn. Inte ens dåliga.

Är det någon som lever med samma problem och/eller har tips på hur man övervinner funderandet och somnar i tid? Skriv då gärna och berätta.

Jag älskar effektiviteten i mina tankar på nätterna,  men det hade varit underbart skönt att ha det på dagen istället,  och få ägna nätterna åt härligt återhämtande sömn.

Godnatt

Kvällstankar och bortförklaringar

Shit vad tiden går! Det känns som igår jag for iväg för midsommarfirande (som jag skall skriva om snart), men det är ju evigheter sedan redan! På bloggen har det ekat av tomhet, det är mest för att jag haft så mycket i huvudet att jag inte fått ihop något vettigt av det. Och jag har ingen laptop längre.
Eller, ja jag har ju inte haft någon sedan min MacBook tog livet av sig för nästan ett år sedan - men jag har använt sambons laptop, som han blev arg på härom dagen. Den krånglade helt enkelt en gång för mycket och fick en bestämd näve över tangentbordet. Då hängde den sig och ville sedan aldrig starta mer - antagligen gick nåt sönder där inne.
Så nu lever jag med min gamla hederliga stationära dator. Min gamla speldator jag byggt ihop själv och BORDE känna mängder med kärlek till, men som jag mest känner usch, stånk och stön för. Den behöver installeras om, och den väsnas. Jag har ingen lust vare sig att installera om den eller köpa och montera in nya fläktar för att få tyst på den. Förutom de två problemen så TROR jag att den fungerar bra. Men sen så är det ju det där som inte GÅR att fixa, det där som bara en laptop kan ge;
Sitta i soffan framför kvällens tvserie med datorn i knät, katten på axeln och en kopp te i handen. Det funkar liksom inte lika bra med min mastodont-dator.

Så det blir inte så mycket datorhäng nu. Jag får helt enkelt lära mig att blogga via mobilen. Tips?


<3

Mitt hår!

Jag glömde ju visa hur det blev, efter att herrn i huset så snällt anmält sig som färgläggare. Tack till snälla dig Emzi som bad om bild! Det kommer här! Blir två stycken, för jag tycker färgen skiljer sig en hel del beroende på ljuset. Har ingen bra förebild tyvärr, innan var det ljusare i en blandning av ljusbrunt, rödbrunt och grönbrunt - nu är det mer..mörkbrunt!

När håret var nyfärgat stod jag i vårt badrum och tittade mig i spegeln - och hjärtat nästan stannade.
HÅRET SKIFTADE I GRÖNT!!
Vad jag inte visste just då, men förstod måånga timmar senare, var att våra fula GULA badrumstapeter fick mitt hår att se grönaktigt ut i spegeln. I verkligheten (och i andra speglar) ser det mer vanligt mörkbrunt ut, till och med lite åt det röda hållet, vilket är precis som det ska!
Helt ofärgad har jag inte varit på sjukt många år, sen jag var tolv eller något? Då var jag mörkblond, eller typ gråaktigt råttfärgad (helt sjukt med tanke på att jag var sådär emililönneberga-blond som liten), så direkt när mamma gav mig tillstånd att prova toning så satte jag igång. Sen dess har jag varit ljusblond, mörkblond, ljusbrun, mörkbrun, rödbrun, illröd, mörkröd och svart. Även haft en period av failblonderings-tvåfärgad i brun-blont också. Men nu känner jag mig nöjd (haha ett tag i alla fall) i min mörkbruna hårfärg. Har känt mig nöjd ett par år nu i alla fall och fortsätter gärna ett par år till.

Så efter att ha tagit cirka tre månader på mig att färga håret (överdriver inte, så länge har färgen väntat i badrumsskåpet) så ska det bli intressant att se hur lång tid det tar för mig att masa mig ner till frisören på stan och klippa mig också. Börjar bli lite väl slitsamt att hugga sig igenom trollrufset på morgnarna nu!