Vi ska visserligen inte vara hemma så mycket i påsk, men skärtorsdagens förmiddag är vi hemma och jag misstänker att det kan bli några besök av grannskapets ungar. Så därför har jag tillbringat kvällen med att göra några små mini-påsk-påsar med godis att dela ut till de påskfina barnen. Hoppas de räcker!
Håller tummarna för att mina vårgardiner kommer imorgon - då skall det påskpyntas och göras vårfint här hemma!
Det ekar lite tyst här nu. Det är inte för att jag inte har saker att dela med mig utav, det finns massvis att skriva, utan jag har en hel del privata tankar och funderingar som jag inte vill publicera. Eftersom jag inte är anonym här och jag inte vill dela med mig av allt - så blir det att jag inte skriver alls. Motivationen att skriva kommer i skymundan lite.
Men såna här perioder kommer då och då för mig, jag blir lite inåt och tillbakadragen, fundersam och konstig. Sen går det över. Det är det härliga, plötsligt släpper det och man blir sitt vanliga knäppa jag igen.
Så ha tålamod med mig!
Love
Jag borde egentligen inte klaga, jag har haft det jäkligt bra sista tiden egentligen när det gäller sömn, och framför allt, att somna. Men inatt är det en sån natt då det bara inte går. Huvudet är så tjockt utav tankar och känslor att jag blir förvånad över att jag inte däckar av bara tyngden. En kladdig tjock gröt av funderingar och grubbel som mest påminner om den där drömmen då man ska fly från något men inte kommer någonstans. Fast som i kvicksand, klister och jobbig ångest.
På tal om drömmar har det även på den fronten blivit värre. Efter en period av lagom normala drömmar som glöms när man vaknar, har jag fått återbesök av diverse störande mörkdrömmar. De är inte vanliga mardrömmar som läskiga så man vaknar med hjärtklappning, men liksom obehagliga. . Tillräckligt för att man ej ska vilja somna om. Dessutom lyckas jag inte glömma dem så de gnager ibland i bakhuvudet, särskilt när de berört känsliga ämnen.
Sovrummet är mörkt. Tyst, bortsett från enstaka snarkning från sambon som sover gott bredvid. Jag hade kunnat väcka honom för tröst en sån här natt, men jag tycker det är bättre en av oss får sova ordentligt, än att båda ska lida imon.
Sovrummet är mörkt, men inte helt svart. I ena hörnet blinkar en röd lampa. Den stör mig lite, för så länge jag ser den blinka så är jag vaken - och jag vill ju sova.
Förr under liknande nätter, tog jag på mig morgonrocken, gick ut på uteplatsen och tände en cigg. Fem minuters rökning och nikotinets avslappning skingrade ofta tankarna lite och jag kunde lättare somna efteråt. Vad gör man som icke-rökare? Över ett år utan nikotin och jag vet fortfarande inte svaret.
Är jag inte sovtrött, eller bara rastlös, brukar jag kunna intala mig själv att bara vila och slappna av. Sömnen kommer då ibland av sig självt, och om den inte gör det har kroppen ändå fått återhämta sig.
Men den taktiken fungerar inte nu, när huvudet är fullt utav tankegröt. Alla tankar stressar upp mig och jag, som inte bara kan stänga av eller skjuta undan, får bara ångest och ännu mer rastlös. Att stiga upp och gå fungerar inte heller. Blir mest röksugen.
Känns så tråkigt att skriva såna här inlägg, men det är ändå mitt liv och bloggen+skrivandet är som terapi så jag sållar inte. Det får vara ett mörkt inlägg.
Från mitt mörka rum.
Med en liten blinkande röd prick.
