Läsmani

När jag lärde mig läsa och skriva, så öppnades världens alla dörrar för mig. Jag fick chansen att uppleva allas liv, och de som inte delade med sig av sitt liv kunde jag själv skriva om. Sedan de första ljudade orden jag fick lära mig läsa så har jag arbetat mig igenom bok efter bok. Ett tag läste jag så många böcker att jag idag antagligen inte skulle minnas att jag läst dem. Jag gjorde inget annat.
  Idag är det lite annorlunda.
  Nu när jag är vad man kallar vuxen (fast jag undrar om jag någonsin kommer att fatta att jag är det) så har jag så mycket att göra att jag har svårt att finna ro att läsa. För jag är inte den som vill läsa ett kapitel per kväll, för jag tycken mycket av känslan och inlevelsen försvinner då. När jag läser vill jag kunna kasta mig in i den värld boken berättar om. Numera har jag istället "bokperioder". Det kan gå flera månader utan att jag läser en enda bok, för att sedan hitta mig själv badandes i ett helt hav av böcker och nästan tappa världsuppfattningen helt. Det är inte alltid det blir så extremt, men ibland. Andra gånger är det mer läsahundrasidorperkvällinnanjobbet-period. Efter ett par veckor kommer jag in i någonting annat istället och böckerna blir stående i Harry Potter-rummet igen (yes i have!) för att sedan efter ett tag dammas av på nytt när en ny bokperiod sätter fart.
 Nu tror jag att en sådan period har tagit sin början.

Jag har läst ut två böcker på tre dagar, och anledningen till att det blev tre dagar istället för två var helt enkelt att jag nästan kräktes en bit in i andra boken så var tvungen att pausa läsandet, hämta nya krafter och sedan fortsätta.
 Jag har läst om många hemska saker, både sanna och påhittade. Många. Häromdagen läste jag boken Inspärrad (Teresa Cooper) som var det jobbigaste jag läst på länge, en bok om en ung flicka som spärras in, hålls nerdrogad och blir så fruktansvärt felbehandlad och utnyttjad på alla sätt och vis att det är omöjligt att förstå hemskheten ens med hennes egna ord. Det var helt sjukt, jag läste den från början till slut nästan i ett andetag, det kändes i alla fall så när jag avslutade den. Luften bara gick ur mig. Fantastisk stark människa som klarar av att skriva den och dela med sig.
  Men, som om den boken inte var illa nog, så började jag läsa boken Trasig av Shy Keenan. Precis som jag skrev så kräktes jag nästan när jag läste den. Grät. Blundade. Men inte tar man sig igenom en bok genom att blunda. Det är då man tar ett djupt andetag och intalar sig själv att det inte är på riktigt, men här var det ju precis det. På riktigt. Det var någonstans där jag var tvungen att lägga ner boken för dagen och vänta tills nästa. Samla ny energi. För läsa ville jag. Till slut tog jag mig igenom den, kämpade mot all hemskhet och vidrighet med en innerlig önskan om att allt skulle sluta bra - hur bra det nu kan bli med en sådan uppväxt. Även här vill jag skänka hela världen till författaren, som tack till en fantastiskt bra skriven berättelse om en fruktansvärd uppväxt, vilket måste ha tagit omätbar styrka och kraft att dela med sig av. Otroligt.
  Jag läser inte sådant för nöjes skull. Precis som att jag inte läser mängder med främmande människors livsberättande bloggar för nöjes skull. Jag läser för att lära mig, vakna, förstå, se, känna, uppleva, reagera, ge stöd, läka, bearbeta och någonstans inse att man själv trots allt har haft det jävligt bra. Att man aldrig får sluta kämpa för de runt om en. Att man aldrig får blunda och vända ryggen till. Att saker inte alltid är som man tror. Jag vill inte glömma det.
  Sen läser jag en dålig humorbok, eller en svensk deckare, en klassiker eller Harry Potter. För oavsett humör så funkar Harry Potter.
Såklart.