Fredaaaaaag :D

Jag älskar fredagar!
 Fredag betyder att man har en hel helg att se fram emot och man kan, oftast, vara vaken längre på kvällen och inte behöva tänka på att man ska upp tidigt dagen efter.

Besökte min hälsocoach idag, mer än en månad har gått sen sist så det var verkligen dags nu. Vi pratade en del om allt som hänt sedan sist, och resultatet av det. Under december och januari gjorde jag stora framsteg, och varje dag var ett stort kliv framåt. Nu har jag backat nästan hela vägen, vilket har gjort mig ganska besviken och har fått mig att tvivla lite på mig själv. Men min fantastiska hälsocoach fick mig att inse att det faktiskt inte är så illa - att man drabbas av bakslag då och då är vanligt och fullt normalt (och förståeligt med tanke på allt som hänt sista tiden), och som hon sa har jag fortfarande vunnit flera viktiga insikter och har mängder med ny kunskap, visdom och motivation. Så det är bara att resa sig upp igen, borsta av skiten och gå vidare. Och det ska jag göra.

Idag har vi finbesök av en kompis till min sambo och de har spelkväll vilket innebär att jag har planerat en liten pusselkväll till mig själv. Efter hälsocoach-besöket var jag nämligen förbi Kupan och köpte mig ett nytt pussel, ett 1000-bitars pussel av en massa träd. Lagom utmaning tror jag för en som inte pusslat på nästan tio år. Ska bli skön fredagsavslappning.

Men först lite dammsugning, woho!

Vårshoppingen startad!

Äntligen är våren här! Snön och isen är borta och snödropparna har slagit ut i rabatterna. Detta ger vårkänslor och såklart kan jag då inte låta bli att starta vårshoppingen också! Jag är ju halvt arbetslös så har ju inte allt för mycket pengar att röra mig med, men bestämde mig faktiskt för att unna mig en ny klänning för att kickstarta vårkänslorna. Såklart är den på tok för vår-somrig för att kunna användas i vårt nuvarande kalla klimat - men jag låter den mer än gärna hänga och hägra på en galge några månader. Vem har något emot att titta på en sådan här fin klänning och längta efter solen? Inte jag!




(Bild från Halens.se)

Klänningen är köpt på Halens och jag väntar den i början på nästa vecka. Kostar 299 kr vilket egentligen är en hundring mer än jag brukar ge för klänningar (ekonomisk fyndletare!) men jag har varit kär sen första gången jag såg den, så då sväljer jag snåljåpen i mig och låter smaken kosta.
Hoppas bara den är lika fin på mig som på bild!

Jag kunde inte höra hans andetag

Min dag har präglats av en händelse på morgonen som jag har väldigt svårt att glömma.

Jag vaknade ganska precis klockan fem av en ordentlig hostattack, genomsvettig eftersom kroppen fortfarande kämpar hårt varje natt mot min lilla lunginflammation. Gick på toaletten och började då självklart att frysa som en tok. Väl i sängen lade jag mig tätt tätt intill min sambo. Han låg på mage, med ryggen lite mot mig, så jag hade mycket att värma mig mot.
Han var varm.
Något kändes fel.
Han var varm, men något kändes fel, så väldigt fel och jag kunde först inte komma på vad det var. Sen slog det mig.
Han var tyst.
Inte ett ljud hördes.
Jag kunde inte höra hans andetag.

Till saken hör att sambon alltid sover ganska högljutt, han är en snarkande karl som för det mesta sover på rygg, men även när han INTE snarkar så brukar man höra hans andetag rätt tydligt. Det är som att varje andetag vill berätta om hur skönt och djupt han sover. Eller i varje fall känns det så när jag själv ligger jämte och inte kan somna, vilket är flera gånger i veckan. Jag vet hur tydligt hans andetag hörs för jag brukar i mina sämsta nätter ligga och undra hur han kan andas så snabbt utan att bli snurrig. Lyssna på andetagen tills jag själv dras in i sömnen.

Nu var det tyst.
Jag lade armen på hans rygg för att känna honom andas.
Ingenting.
Jag satte handen framför hans ansikte, men inga varma puffar nådde mina fingrar.
Medan paniken spred sig som en vild storm i bröstet tog jag tillbaka handen mot ryggen. Ingenting. Allting var så tyst, han var varm men tyst och han rörde sig inte. Lade handen på hans bröst, ansträngde mig för att slappna av och kände efter. Nej bröstkorgen rörde sig inte. Herregud bröstkorgen rörde sig inte, inga snarkningar, inga varma puffar, inget ljud.
Bara min egen panik.

Jag minns att jag hann tänka "drömmer jag att han är död?! jag känner ju mig vaken, allt känns så verkligt!" innan jag med hjärtat i halsgropen började skaka honom och ropade hans namn.

"Mm?" Utan att egentligen vakna svarade han.
"Lever du?"
"Mm.." Han var inte ett dugg intresserad av att prata med mig
"Andas du?" frågade jag dumt, som att jag inte riktigt vågade tro på att han verkligen pratade med mig
"Ja"

Såhär efteråt känns det ju lite dumt att ha fått sådan panik, men jag blev verkligen så fruktansvärt rädd. Rädd att jag skulle förlora honom. Nu vet jag ju att han lever, andas och mår bra, men ÄNDÅ har jag en känsla av obehag i bröstet. En känsla av att något hemskt är i antågande. Och hur mycket jag än sysselsatt mig idag, så kan jag inte riktigt skaka av mig den känslan. Det skrämmer mig lite.
Fast, mannen i mitt liv andas i alla fall, det är ju verkligen skönt. Inatt skall jag se till att ge honom en extra godnattpuss bara för att visa hur mycket han betyder för mig.

Lunginflammation och framtidsplaner

Lunginflammation måste vara världens drygaste. Jag har inte varit förkyld innan lunginflammationen vilket gör att jag överlag är ganska pigg och vill hitta på saker, men lunginflammationen gör det svårt att andas, får mig att hosta och orken går från 100 till 0 på tre sekunder. Det har nu gått två veckor utan större förbättring än att jag blivit feberfri och inte längre har ont att andas, vilket i och för sig är bra MEN JAG VILL BLI FRISK - så nu har jag startat antibiotikakuren jag tänkte jag kunde sluppit. Så förhoppningsvis kommer jag piggna till snabbare nu. Om jag har tur.

Nu äntligen har jag börjat få lite bokade jobb igen, sen november har det varit väldigt dött på den fronten och inkomsten har varit löjligt låg. Men den här månaden har jag fått jobba ganska mycket och även nästa ser ut att kunna bli bra. Känns härligt då jag tänkt att ta körkort, och som alla vet så kostar det lite att få det där (särskilt som man är värdelös på allt vad bilkörning heter), så alla pengar är välkomna.

Sen har jag gått och anmält mig till två kurser på universitetet i sommar, inte bestämt mig ännu om jag orkar med att både läsa och jobba - men det är en kurs i kreativt skrivande, vilket jag drömt om att gå länge och kanske få lite inspiration till att ta upp skrivandet igen. Sedan är det också en kurs om Harry Potter, böcker film och fandom, den är ett måste att gå för ett HP-fan som mig såklart.
Dessutom är ju planen att jag skall börja läsa vidare till förskollärare till hösten (om jag kommer in) så då kan det ju vara bra att smygstarta och öva på det här med att studera igen, det var länge sedan nu..

Trevlig vecka allihopa, godnatt!

Periodare

Jag tänkte börja inlägget med att skriva en ursäkt till att jag inte lagt ut något på flera månader. Sedan ändrade jag mig. För jag vet ju hur jag är, jag skriver bara när jag har lust (och ibland inte ens då), och jag kommer alltid att ha perioder då det inte dyker upp någonting från mig. Men eftersom det till 90% bara är folk som känner mig som läser bloggen så vet de ju att jag lever i alla fall, så då gör det ju inget om det blir uppehåll.
 Jag är helt enkelt en periodare, skriver i perioder. Det gäller inte bara bloggerier utan även mitt diktande, jag har haft uppehåll i flera ÅR och nu plötsligt för ett par veckor sedan rotade jag fram papper och penna igen. Ärligt talat var jag orolig att jag inte skulle KUNNA skriva igen, liksom tappat förmågan att få fram något ens på gränsen till poetiskt. Men det gick bra. Bara man vågar och tillåter sig själv att göra det hjärtat vill så går det bra, även om det blir sällan.

Det har hänt mycket tunga, jobbiga saker sista tiden. Sådant som får livet att kännas sådär mörkt, kallt och otryggt så man bara vill bädda ner sig med sin käraste under varma duntäcken och blunda i kärlekens famn tills livet tar en ny vändning. Men, på något sätt så biter vi ihop, torkar tårarna och fortsätter släpa oss igenom det svidande våta träsk - i hopp om att så småningom nå torr och stadig mark. Jag är inte där ännu, men närmar mig sakta.

Fast allt är inte mörker, utan såklart händer bra saker också.
I september/oktober förra året diagnosticerades jag med Hypotyreos (har jag förklarat vad det är?), och glad att äntligen fått veta varför jag känt mig allt mer som en zombie så fick jag påbörja medicinering. Det absolut bästa är - det hjälper! Jag känner mig piggare och orkar mer, framförallt har jag ingen seg geggamoja i huvudet jämt, och magen har blivit snällare mot mig vilket är himla skönt.

Jag och sambon firade två år nu vid månadsskiftet, oerhört härlig känsla! Jag kan knappt förstå att det är två år, för tiden har verkligen runnit iväg. Känns som igår vi satt nästan som främlingar mitt i natten, tittade på MTV och bytte livshistorier. Två trasiga själar som fann och läkte varandra. Poetiskt, eller hur? Känns som en saga, en väldigt vacker sådan.


Nej nu får det vara slut på uppdatering, jag tror jag fått fram de viktigaste tankarna nu. Resten får väl pusslas in senare om det nu skulle behövas.

Tingeling!