Periodare

Jag tänkte börja inlägget med att skriva en ursäkt till att jag inte lagt ut något på flera månader. Sedan ändrade jag mig. För jag vet ju hur jag är, jag skriver bara när jag har lust (och ibland inte ens då), och jag kommer alltid att ha perioder då det inte dyker upp någonting från mig. Men eftersom det till 90% bara är folk som känner mig som läser bloggen så vet de ju att jag lever i alla fall, så då gör det ju inget om det blir uppehåll.
 Jag är helt enkelt en periodare, skriver i perioder. Det gäller inte bara bloggerier utan även mitt diktande, jag har haft uppehåll i flera ÅR och nu plötsligt för ett par veckor sedan rotade jag fram papper och penna igen. Ärligt talat var jag orolig att jag inte skulle KUNNA skriva igen, liksom tappat förmågan att få fram något ens på gränsen till poetiskt. Men det gick bra. Bara man vågar och tillåter sig själv att göra det hjärtat vill så går det bra, även om det blir sällan.

Det har hänt mycket tunga, jobbiga saker sista tiden. Sådant som får livet att kännas sådär mörkt, kallt och otryggt så man bara vill bädda ner sig med sin käraste under varma duntäcken och blunda i kärlekens famn tills livet tar en ny vändning. Men, på något sätt så biter vi ihop, torkar tårarna och fortsätter släpa oss igenom det svidande våta träsk - i hopp om att så småningom nå torr och stadig mark. Jag är inte där ännu, men närmar mig sakta.

Fast allt är inte mörker, utan såklart händer bra saker också.
I september/oktober förra året diagnosticerades jag med Hypotyreos (har jag förklarat vad det är?), och glad att äntligen fått veta varför jag känt mig allt mer som en zombie så fick jag påbörja medicinering. Det absolut bästa är - det hjälper! Jag känner mig piggare och orkar mer, framförallt har jag ingen seg geggamoja i huvudet jämt, och magen har blivit snällare mot mig vilket är himla skönt.

Jag och sambon firade två år nu vid månadsskiftet, oerhört härlig känsla! Jag kan knappt förstå att det är två år, för tiden har verkligen runnit iväg. Känns som igår vi satt nästan som främlingar mitt i natten, tittade på MTV och bytte livshistorier. Två trasiga själar som fann och läkte varandra. Poetiskt, eller hur? Känns som en saga, en väldigt vacker sådan.


Nej nu får det vara slut på uppdatering, jag tror jag fått fram de viktigaste tankarna nu. Resten får väl pusslas in senare om det nu skulle behövas.

Tingeling!