Jag kunde inte höra hans andetag

Min dag har präglats av en händelse på morgonen som jag har väldigt svårt att glömma.

Jag vaknade ganska precis klockan fem av en ordentlig hostattack, genomsvettig eftersom kroppen fortfarande kämpar hårt varje natt mot min lilla lunginflammation. Gick på toaletten och började då självklart att frysa som en tok. Väl i sängen lade jag mig tätt tätt intill min sambo. Han låg på mage, med ryggen lite mot mig, så jag hade mycket att värma mig mot.
Han var varm.
Något kändes fel.
Han var varm, men något kändes fel, så väldigt fel och jag kunde först inte komma på vad det var. Sen slog det mig.
Han var tyst.
Inte ett ljud hördes.
Jag kunde inte höra hans andetag.

Till saken hör att sambon alltid sover ganska högljutt, han är en snarkande karl som för det mesta sover på rygg, men även när han INTE snarkar så brukar man höra hans andetag rätt tydligt. Det är som att varje andetag vill berätta om hur skönt och djupt han sover. Eller i varje fall känns det så när jag själv ligger jämte och inte kan somna, vilket är flera gånger i veckan. Jag vet hur tydligt hans andetag hörs för jag brukar i mina sämsta nätter ligga och undra hur han kan andas så snabbt utan att bli snurrig. Lyssna på andetagen tills jag själv dras in i sömnen.

Nu var det tyst.
Jag lade armen på hans rygg för att känna honom andas.
Ingenting.
Jag satte handen framför hans ansikte, men inga varma puffar nådde mina fingrar.
Medan paniken spred sig som en vild storm i bröstet tog jag tillbaka handen mot ryggen. Ingenting. Allting var så tyst, han var varm men tyst och han rörde sig inte. Lade handen på hans bröst, ansträngde mig för att slappna av och kände efter. Nej bröstkorgen rörde sig inte. Herregud bröstkorgen rörde sig inte, inga snarkningar, inga varma puffar, inget ljud.
Bara min egen panik.

Jag minns att jag hann tänka "drömmer jag att han är död?! jag känner ju mig vaken, allt känns så verkligt!" innan jag med hjärtat i halsgropen började skaka honom och ropade hans namn.

"Mm?" Utan att egentligen vakna svarade han.
"Lever du?"
"Mm.." Han var inte ett dugg intresserad av att prata med mig
"Andas du?" frågade jag dumt, som att jag inte riktigt vågade tro på att han verkligen pratade med mig
"Ja"

Såhär efteråt känns det ju lite dumt att ha fått sådan panik, men jag blev verkligen så fruktansvärt rädd. Rädd att jag skulle förlora honom. Nu vet jag ju att han lever, andas och mår bra, men ÄNDÅ har jag en känsla av obehag i bröstet. En känsla av att något hemskt är i antågande. Och hur mycket jag än sysselsatt mig idag, så kan jag inte riktigt skaka av mig den känslan. Det skrämmer mig lite.
Fast, mannen i mitt liv andas i alla fall, det är ju verkligen skönt. Inatt skall jag se till att ge honom en extra godnattpuss bara för att visa hur mycket han betyder för mig.