och havet ligger stilla utan vind

Det blev så konstigt. Hela helgen liksom försvann som i en dimma, och plötsligt är det söndag och jag minns liksom ingenting mer än sorlet från nyheterna och den där ångesten jag kände när jag vaknade.
I fredags slutade jag nästan oförskämt tidigt, halv ett. Bussen hem och somnade i soffan med en katt på bröstet. Utan att jag egentligen vet varför vaknade jag sådär lite panikartat, svettig och med oro i kroppen. Kanske en mardröm? Kanske fastnat med en arm under soffkudden? Oavsett så när jag vaknade var jag tvungen att kolla telefonen för att se vad klockan var. Bara några minuter efter 15.
Samtidigt som jag ser vad klockan är ser jag också alla aviseringar från facebook. Vänner i stockholm som markerat sig som "i säkerhet".
Det är där någonstans hjärtat stannar. För enda gången facebook aktiverar denna funktionen har varit vid terrorattentat och liknande katastrofer. Och det enda jag tänker när jag snabbt plockar fram aftonbladet är Nej. Nej. Nej. För jag vill inte läsa men jag måste. Jag läser, slutar andas och all sömnighet är som bortblåst. Varenda tusendels millimeter av mig är klarvaken.
Jag bor ju inte i Stockholm. Inte ens i närheten. Men paniken gällde inte mig, utan alla de vänner jag fått under min uppväxt. Alla kamrater från hogwarts.nu vars liv jag fortfarande följer, vänner från en hel ungdom på internet. Snabbt räknar jag igenom vilka som har markerat "säkra" på facebook, gör en kort uträkning för vilka som saknas. Tackar någon där uppe för facebook och internet medan jag skickar iväg privata meddelanden till de som saknas.

Mina vänner var oskadda. Någon annans vän klarade sig inte. Någon annans vän ligger på sjukhus. En hel nation har gått in i chock och slits mellan sorg, rädsla, ilska och kärlek. För något man flera gånger senaste åren sett på avstånd har nu kommit så himla nära inpå. Först till Europa, nu till Sverige. Är som att för varje gräns närmare som passerat stiger rädslan för vad som kommer ske härnäst.

Helgen har spenderats med nyheterna. Två små korta promenader och lite matlagning, i övrigt har jag nog inte åstadkommit någonting. Lite synd med tanke på allt jag egentligen hade behövt åstadkomma denna helg.
Men när katastrofer sker så stannar tillvaron upp. Allt bli stilla.
Som havet efter full storm.
För att hämta andan.

I'm so tired my tired is tired.

Vi har VFU, VerksamhetsFörlagd Utbildning. Att gå från två dagar i veckan-lektioner till heltidsförlagd förskoletid är en smula mäktigt för en sjusovare som aldrig stiger upp innan nio (och nu tvingas upp senast klockan fem). Lägg till att jag trappar ner på mina SNRI-mediciner (Från 150 till 75) och både kropp och huvud därför gått i strejk. Morgonen funkar ganska okej, sen kommer illamående, ont i nacken, ögonmigrän (blixtrar) och sedan även huvudvärk och yrsel. Praktiken är ungefär vad jag klarar för en dag, sen går jag hem och ramlar sönder.

Trots att jag känner mig manglad och konstant åksjuk (pga yrseln o migränen) så har det hänt saker här hemma som jag faktiskt lyckats uppfatta. Vår kära vän som bott hos oss ska flytta ut - Hurra! (inte hurr för att han flyttar utan för att han klarar sig så bra i livet och går vidare) och vi har själva varit och kikat på en lägenhet i min gamla hemort Braås. Åldrad men mysig lägenhet som känns större än den vi har nu, bortsett från tokigt vardagsrum som verkar omöjligt att möblera. Ska fundera under helgen och sen bestämma oss om vi vill ha den, iofs kanske inte ens vi som får den.. Vi är ju bara en av flera som tittat på lägenheten.

Någon som sitter på bra tips mot illamående? Funkar ju inte att blogga, röra sig eller ens vara vaken när man mår så jäkla illa. Jag som dessutom har emetofobi (rädd att jag eller nån annan ska spy) upplever detta illamående särskilt olidligt eftersom jag måste åka buss långa sträckor och åksjukemedicin inte fungerar. Till er som funderar på att börja ta SNRI - tänk på att utsättningsbesvären kan (och kommer troligtvis) bli EN MARDRÖM! Försök allt annat innan du väljer medicinen, det är en sista utväg. Har du käkat snri och tagit igenom hela utsättningsfasen (som tydligen ska pågå i flera månader, kul) - skriv då till mig och berätta hur du överlevde och om där finns nåt knep att må mindre som en påse skit.

Tack och hej, ville bara uppdatera lite om vad som händer. Alltså inte mycket alls. Jag vfu:ar, sover och vfuar. Ja, blir lite gnällande också mellan djupandningarna. Heja heja!

 Så... tråkigt och gnälligt inlägg men nu vet ni varför jag dröjer. Jag återkommer när kropp och huvud är i fas igen.

❤

Man ska vara glad att det är väder överhuvudtaget

Det var söndag och solsken i slutet av mars. Två karlar med vårkänslor bestämmer sig därför att det var dags att sätta i båtarna för årets första fisketur. Fiskarna höll väl inte riktigt med om att det var dags, men solen stod i alla fall på vår sida! Jag hade egentligen tänkt att stanna hemma men det örat hörde inte sambon på, och tur var väl det. Så underbart skönt att puttra runt på sjön i värmande vårsol, samtidigt som jag bottennappade fiskedrag eller fastnade med kroken i varenda pinal på båten.

"Jag kan göra många saker"

Helgen har gått alldeles för fort och vi har haft alldeles för trevligt!
Började med att vi åkte ner till Skåneland för att fira underbara lilla M som dagen till ära fyllde 3 år, det blev storkalas med tårta och ballonger. Att damen i fråga faktiskt blivit tre år gammal fick jag minsann känna av med, då hon argumenterar och diskuterar det mesta!
Lilla M fick en glittrig rockring när vi kom, mest för att jag inte hunnit slå in den och tänkte hon ville ha något att syssla med. Efter att jag förstått att hon visste hur den användes frågade jag om hon kunde visa hur man gjorde med en rockring, och vips stod hon på golvet i vardagsrummet och snurrade med ringen. "Du kan ju!" sa jag glatt. "Jag kan göra många saker" svarade M sådär lite lagom nonchalant och snurrade vidare.

När Ms mor skulle göra sig klar för kalaset ville M gå ut, så efter vi informerat mor och är på väg nerför trappen säger jag att M måste ha på sig lite mer kläder än bara pyjamas. "Jag hör inte på dig nu" säger M och sätter näsan i vädret så att jag ska förstå att hon minsann inte hör mig.
Vi kompromissade med pyjamas och overall.

Vad ger man en treåring i födelsedagspresent?
Jag som inte kan ta beslut klarade inte att välja, så vi tog tre saker:

 Rockringen för spring i benen

Pärlor för pilliga fingrar

Och sist; en bok om spöken, för vem gillar inte spöken? 

Dessutom borde varje barn äga en bokhylla full med spännande äventyr!

Underbart trevligt kalas, mycket skratt och bus med M men också härligt sällskap och småprat med resten av Ms familj och släkt. Alltid lika underbart att få komma och hälsa på.

 

 ❤

The one with the prettiest of views

Någon (nämner inga namn men du vet vem du är haha) sa att det skulle vara lättare att sova på nätterna om man lät bli den underbara powernapen på dagen. Fredagen har varit full av mixed feelings, sänker några av mina mediciner så har utsättningssymtom deluxe vilket är en mindre mardröm samtidigt som solen strålar och ungarna på jobbet var lite extra härliga idag. Lite utpumpad med andra ord, men hoppade snällt över min powernap i hopp om att få en låång natts sömn. Så därför sitter jag nu här och dödar tid på youtube och hittar gamla små youtubepärlor. Ett gott skratt förlänger livet!

Boogie down like a unicorn

 Såhär fantastiskt börjar jag varje dag sen några veckor tillbaka, en kopp kaffe med havremjölk och en ingefärsshot för att kicka igång systemet och piggna till. Ingefära är ju mirakelmedicinen number one och jag tycker det är så himla gott! Nyfiken på hur jag gör? Varsågod! 

 Det här är de råvaror som behövs förutom vatten. 200 gram färsk ingefära, 3 citroner och 1/2 dl flytande honung, jag kör all in på ekologiskt.

Pressa citronerna (ta hjälp av en gaffel eller citruspress, fruktköttet får gärna följa med), skala och riv ingefäran på ett litet rivjärn. Ingefära är trådigt som tusan så krävs en del ihärdigt arbete, men ju mindre bitar desto mer får du ut av ingefäran.

När ingefäran hamnat i citronen bör det se ut som på vänstra bilden. Hiva i en liter kallt vatten och rör om (jag kan eventuellt ha råkat pytsa ner lite kanel på prov i den här omgången. Kanel löser sig inte i vatten så därför ser det himla oaptitligt ut. Strunt i det, lämna din magiska dryck att vila i ca 1 timme. Vi vill att vattnet tar upp så mycket av citronens och ingefärans näring som möjligt.

När drycken vilat så plockar du fram en sil och silar bort fruktköttet. Självklart kan man behålla den om man gillar det, men jag väljer att köra utan fruktkött för det mesta. När du pressat ur vätskan kan man pressa ur det sista med händerna - mycket vätska gömmer sig i ingefärstrådarna!
Nu rör du i honungen, riktmärket är 1/2 dl men kör på efter smak, honung gör kroppen gott.

 Häll upp ditt nya livselixir på flaska och förvara i kylen. Börja varje dag med en hutt stärkande ingefära, glöm inte skaka flaskan innan du häller upp. Tröttnar du på smaken kan man variera lite med till exempel hackad chili eller malen kanel. Botten upp!

❤

Go around like a scary ghost, spooking himself the most

På tal om motion. Det finns ju hur många motionsappar som helst och jag tycker alla ser lika tråkiga ut. Det ska loggas tider och räknas avstånd och sen jämföras med varandra. Det är allt. Så omotiverande det bara kan bli!

Nu har jag hittat en annan variant som verkar spännande. Jag har inte hunnit testa den mer än två dagar men den är lovande! Appen heter The Walk och går ut på att du går ut (fyndigt). Appen är som en korsning mellan en ljudbok och pokemon go, där dina promenader (eller löprundor om man nu är lagd åt det hållet) låser upp delar i en berättelse. Berättelsen kommer som små fragment i form av ljudklipp och bilder, och du måste hela tiden framåt för att 1. få veta vad som hänt. 2. få veta hur det ska sluta.
Appen kostar en liten summa pengar, en tjuga eller något. Men för er som inte vill lägga pengar så lättvindigt; jag tänkte testa appen några dagar till så kan jag återkomma med mitt betyg om den var värd den där tjugan.

Fast att den fått mig, världens bekvämaste soffpotatis, att gå nästan 25000 steg på två dagar är kanske bara det värt att testa appen!

Bilden från dagens. Igår 9500 steg.

❤

Spin around like a crazy elf, dancing by himself

De i min bekantskapskrets har börjat vänja sig vid att jag pratar om min psykiska hälsa. Något jag inte pratar om så ofta är min långa diagnoslista av mer fysisk karaktär. Jag har flera endokrina diagnoser (Hej polycystiskt ovariesyndrom, Hej hypotyreos), en immunmedierad inflammatorisk sjukdom (Hej psoriasis), sedan även astman som är en luftvägssjukdom. Alla dessa är kroniska, vilket innebär att man kan behandla symtom och förebygga skov men man kan aldrig botas från dem. Jag får ofta höra "du är alltid sjuk", eller "du har alla sjukdomar i världen", som om det vore något självvalt eller komiskt. Faktum är att jag hatar mina diagnoser så mycket att jag brukar låtsas att de inte finns. Därför tänkte jag att jag skulle ta igen det lite nu. Wall of text coming.❤

Problemet med att ignorera sina diagnoser under lång tid är att man då glömmer bort att ta hand om sig själv och sjukdomarna får härja fritt vilket egentligen bara leder till att man mår sämre.

Ta min hypotyreos till exempel, ni som inte vet vad det är för något kan ju få snabbversionen; det är en sköldkörtelrubbning som gör att ämnesomsättningen bromsas och går på sparlåga vilket bland annat orsakar extrem trötthet, muskelsvaghet/mjölksyra, frusenhet, viktökning, fysisk/psykisk oro osv. Ja den påverkar hela kroppen.

Eftersom hypons största symtom i mitt fall är den extrema tröttheten så är det lätt hänt att man viker sig för den och blir stilla. Vad händer med en kropp som alltid är stilla? Den blir mer trött, ännu svagare osv, vilket i sin tur förstärker mina symtom. En ond cirkel.

Min pcos syns framförallt på mig genom min övervikt, de flesta med pcos har nämligen hemskt lätt att gå upp i vikt och fruktansvärt svårt att gå ner den. Men du kan också se den genom att jag har väldigt tunt hår, ofta har utbrott av acne och mina äggstockar pryds av små radband (äggblåsor). Inte för att man brukar gå runt och inspektera folks äggstockar men... I alla fall, här är mitt främsta symtom övervikten. Övervikt leder till att det är svårt att röra sig, man får lätt ledinflammationer osv och blir stilla och går upp i vikt. För en PCOSare är övervikt som att hälla bensin på en eld, för om vi går upp i vikt kommer även sjukdomen att förvärras, och vi får ÄNNU lättare att öka i vikt. Det blir alltså en ond spiral som är djävulskt svår att bryta.

Men om man LYCKAS bryta den där onda spiralen och vänder den, man börjar gå ner i vikt - då blir man också friskare. Som sagt, man kan inte bota pcos men man kan minska symtomen genom att bland annat gå ner i vikt. Det finns såklart andra saker man kan göra också, som att använda p-piller (reglerar några av de hormoner som pcos krånglar med), dricka grönmyntate och undvika mjölkprodukter. 

Astma vet de flesta vad det är. Även här står din allmänna fysiska hälsa i nära symbios med den jävliga sjukdomen. Nu har jag ändå en snäll astma, kanske för att min främst uppstod pga dumheter i tonåren, men ändå. I alla fall, om man missköter hälsan och utsätter sig för många "triggers" (i mitt fall starka parfymer, rökiga miljöer, pälsdjur) så kommer det märkas på astman. Likaså flåset, din kondis påverkar hur väl lungorna fungerar. Jag som har noll kondition? Inte så lyckat att vara otränad och strunta i att akta sig för triggers.

Nu till det viktiga, sisådär sju sidor senare; VAD ÄR POÄNGEN?!

Jo det jag ville komma fram till i allt svammel, hur fan motarbetar man alla tröga diagnoser man dras med?

I mitt fall; röra på sig. Genom att börja röra mig mer hoppas jag på att kicka igång energin och därmed kunna räcka fingret åt sengångardjuret Hypo, kunna gå av mig lite av den vikten som göder PCOS-monstret och stärka lungkapaciteten så jag har bättre motståndskraft mot triggers och därmed desarmera den lilla astmadjävulen.

Kan motion hjälpa mot min psoriasis då? Absolut! Orkar inte gå in på vad psoriasis är men faktum är att mitt totala fysiska välmående påverkar min psoriasis. Jag får fler skov när kroppen mår dåligt, färre när kroppen mår bra. Dessutom minskar risken för ledvärk (som är en del av sjukdomen) genom att man rör sig och man minskar inflammatoriska processer i kroppen.

Mitt mål med motionen är främst att kunna bli medicinfri. Att kunna gå och lägga mig på kvällen utan att behöva tänka på att svälja ner en näve tabletter för att kunna agera människa dagen efter. Att kunna bli förvånad vid ett nytt skov och slippa "inte nu igen" som första tanke.

Så idag gick jag 15 000 steg och hoppade över min dagliga hypo-nap (powernap för att orka några timmar till av dagen). Då började dagen också med rörelselektion på tre timmar där vi spenderade ca 1h aktiv tid i rörelse och jag blev både svettig och blåmärkt! Hjärnan glad, fötterna inte lika glada men de lär väl sig de med så småningom!

Over and out, sorry for wall of text men som sagt. Pratar man inte om sina fysiska tillkortakommanden på tio år så blir det såhär. Du kunde faktiskt slutat läsa för länge sen!

❤

So we stay in this mess

Jag kan inte ta beslut. Varenda. Jävla. Beslut. Ger. Ångest.
Innan beslutet får jag ångest inför vad som är rätt beslut. Jag funderar så länge att jag får ångest av att jag inte tagit något beslut. Efter beslutet får jag ångest för jag funderar jag på om jag tog fel beslut. Om det så handlar om dagens underkläder.

Som en introvert extremtänkare som jag som ständigt går och funderar, analyserar och reflekterar kan beslut vara som en evig malande regnperiod. Den enda boten är att köra huvudet rakt igenom och go through it. Du kommer bli blöt oavsett, deal with it. Ändå står man där och tvekar för man vill inte bli blöt.

Tänkare analyserar inte bara beslut. Vi analyserar allt. Till exempel ett okänsligt uttalande från en person i maktposition som rör mig som person och dessutom petar i gamla sår. Kanske oviktigt för andra och de flesta skulle väl ryckt på axlarna och gått vidare, men för en tänkare är det som att såna där händelser slår rot i huvudet och växer fast.
Och precis nyss, innan jag ens hann tänka över saken så drog jag en tung spade rakt i den där roten. Grävde upp varenda rottråd och blottade ALLT.

Jag vet verkligen inte om jag gjort ett misstag nu. När man står i beroendeställning och sedan bemöter något så här blir det lite som att kasta sig med huvudet före nedför ett stup i hopp om att det kaaaanske är vaniljglass man landar i. Fast risken är större att det är ett stenröse eller utsvultna hajar man träffar.
Domen kommer imorgon.

Jag försöker intala mig att det är bra att vara ärlig, för först då kommer jag kunna släppa det. Himla bra och vettiga tankar. Men om det går åt skogen? Om det där hoppet gör allt värre? Vem ska då skrapa bort mig från asfalten?

Every day discovering something brand new

Jag har sagt att våren är inte kommen förrän krokusarna blommar.

Det gör de nu.

Vårkänslor.

Kärlek.

❤

My ship is made from hope

Jag har blivit utmanad att börja skriva igen. Skriva, vad som helst mellan himmel och jord och allt därutanför. Någon som känner mig och vet hur mitt liv formats av och skapats med ord och texter tycker jag borde ta steget och kasta mig utför det hisnande stup som frammanas varje gång jag tänker att jag ska skriva något.
Det är egentligen en smula underligt, att jag har skrivit så länge jag kan minnas men fortfarande tycker skrivandet är så skrämmande. Kanske just därför, för att skrivandet, berättandet, är just den jag är - och att skrivandet därmed blir något utlämnande, något naket och personligt. Vad jag än skriver om så kommer det alltid direkt inifrån, och jag kan omöjligt dölja mig själv när jag skriver.
Ute i verkligheten är det så lätt att sätta på sig en mask och vara någon annan, eller bara att vara en annan version av sig själv. När jag skriver är den där masken plötsligt genomskinlig, avslöjande och ärligt talat helt meningslös. Jag blir oförmögen att föreställa mig själv som någon annan och att skriva blir lite som att öppna Pandoras ask. Man vet aldrig vad som väntar.
För att inte tala om att sedan publicera det.
Nu är jag ingen kändis med hundra tusen följare som dagligen besöker mig för att se mina senaste konstiga påhitt. Det är bara vetskapen om att det som publicerats kan vem som helst läsa, vän som ovän, och alla dömer. Att internet aldrig glömmer.
Kanske är det just därför jag måste göra det. Den ultimata utmaningen. Öppna asken och låta alla tankar löpa amok på riktigt, låta livet ske. Skita i vad folk kan tänka och tycka om det, och fortsätta framåt. Kanske kvittar det om det blir ett inlägg om dagen eller ett inlägg i månaden, bara jag tar sats och hoppar och inte låter mig hållas tillbaka. För i slutändan är det bara jag själv som binder mig, ingen annan. Och vem vill vara fånge i sig själv?

Så jag antar utmaningen, att börja skriva igen. Här, och kanske på andra ställen, i andra format. Mitt första steg blir detta inlägg, nästan ett år efter det senaste. Fullkomligt onödigt för eventuella vilsekomna läsare, men ack så viktigt för mig som påbörjar ett nytt äventyr. Bloggen skapades från början med intentionen att kunna se tillbaka på mig själv, komma ihåg viktiga som oviktiga saker ur mitt liv. Om denna utmaning faktiskt lyckas vill jag kunna se tillbaka och komma ihåg vart det började. Misslyckas det vill jag kunna se tillbaka och analysera varför det gick snett. Oavsett vad som händer vill jag kunna se tillbaka på den kvällen en söndag i mars då jag äntligen bestämde mig för att jag är bra nog för att skriva åt mig själv.